Det var Molly, sa Jonas. Det var helt klart Molly. Vem annars lämnade spår i köket som ledde från skåpet till bordet? Molly satt i fönstret, slickade en tass och såg ut som någon som inte har gjort någonting och tar illa upp av att alla tittar så.
Spåren var av mjöl. Pyttesmå fotavtryck, mindre än en nagel, i en prydlig rad, som om någon hade gått mycket försiktigt. De började vid golvlisten, där den röda dörren hade hängt sedan december, och slutade vid bordsbenet. Där låg en lapp: JAG HAR BARA TITTAT.
Vad som hade hänt under natten visste bara Mille. Hon hade vaknat av att det luktade kanel. Kanel kom från köket, och köket var förbjudet, för där bodde Molly, och katter och nissar hade, som farfar Aske sa, en överenskommelse som byggde på avstånd.
Men kanel. Mille drog luvan ordentligt på sig och gick. Hallen var lång och mörk, klinkergolvet i köket kallt som en frusen sjö. På bordet stod burken med kanelstjärnor och bredvid, omkullvält, mjölpåsen, som en vit kulle hade runnit ur ner på golvet. Mille såg den för sent. Hon stod mitt i mjölet.
Från och med då var varje steg ett avtryck. Mille försökte gå på tå, vilket nissar inte är bra på, eftersom deras stövlar inte har några tår. Hon försökte gå baklänges. Hon försökte sudda bort spåren med luvan, och gjorde dem bara bredare.
Då hörde hon ljudet. En mjuk landning. Molly hade hoppat ner från fönstret och satt två steg bort, stor som ett hus, med ögon som två gröna lampor. Mille höll andan. Molly också. En stund satt de bara där, katten och nisseflickan, och tittade på spåren.
Sedan gjorde Molly något märkligt. Hon satte sin tass bredvid Milles avtryck, en gång, två gånger, tills det vid bordsbenet låg en rad kattspår bredvid raden av nissespår. Hon såg på Mille som om hon ville säga: Så. Nu är vi två som är skyldiga. Och gick tillbaka till fönstret.
På morgonen grälade Jonas och Lea om vem som hade gjort spåren, katten eller nissen. De kom inte överens. Molly fick en godbit ändå, och på kvällen hittade Mille en kanelstjärna framför sin dörr. På lappen under stod det med Leas stora bokstäver: FRÅGA BARA NÄSTA GÅNG.
