På kullen bakom byn stod ett rött hus med vitt tak, inte större än en skokartong. Det hade ett brevinkast, en hylla för paket och en skylt med en pil som pekade uppåt. Nordpolsposten stod det på den. Här tog människornas värld slut, och här började Birks arbete.
Birk var den äldsta postnisse som fanns. Hans skägg var grått som januarisnö, hans lykta hängde på en stav, och hans släde var full av brev, paket och önskningar som ingen ännu hade sagt högt. Varje kväll, när himlen skiftade från guld till blått, drog han släden uppför kullen.
Den här kvällen var Mille med. Hon hade ett brev i handen som barnen hade lagt i brevlådan i hallen, med ett vaxsigill och tre teckningar. ”Du får lägga i det själv”, sa Birk. ”Men håll i det ordentligt. Vinden här uppe har sinne för humor.”
Mille ställde sig på tå. Inkastet satt högt. Hon lyfte brevet, och precis i det ögonblicket kom vinden. Den tog brevet, snurrade det två varv i luften och lade det långt bort i snön, mellan två små granar.
”Åh”, sa Birk. Mille sa ingenting. Hon sprang. Snön nådde henne ända upp till luvan, och varje steg var en liten kamp, men hon tänkte på de tre teckningarna, och hon ville inte att någon skulle hitta dem under snön till våren.
Uppifrån en gran såg en fjälluggla på henne, vit som posthusets tak, med ögon som två gula lyktor. När Mille nådde fram till brevet hade det glidit ner i en snödriva, för djupt för hennes armar. Ugglan bredde ut vingarna, seglade ljudlöst ner, tog försiktigt brevet i näbben och lade det framför Milles stövlar. Sedan flög hon tillbaka upp på sin gren, som om ingenting hade hänt.
”Det där är Luna”, sa Birk när Mille kom tillbaka, andfådd och full av snö. ”Hon hjälper till när hon tycker att det är värt det. Oftast tycker hon inte det.” Den här gången hjälpte han Mille upp på släden, och därifrån lät hon brevet glida in i inkastet. Det hördes ett litet ljud, som när en bok slås igen.
På vägen hem frågade Mille hur lång tid ett brev tar till Nordpolen. ”En natt”, sa Birk. ”Och svaret tar en natt till. Allt viktigt tar två nätter.”
Två morgnar senare låg ett kuvert framför den röda dörren i hallen, med en stämpel formad som en snöflinga. Barnen hittade det innan katten gjorde det. Vad som stod i det visste bara familjen. Men Mille visste att en uggla och en gammal postnisse hade sett till att det över huvud taget kom fram.
