Den tredje adventshelgen luktade hela huset kanel, och det berodde inte bara på människorna. Bakom den röda dörren hade Mille ställt i ordning bagarstugan: en bräda som bord, en fingerborg som skål, en polkagris som kavel, som blev lite kortare för varje kavling.
Receptet var farfar Askes. Det stod på en papperslapp så gammal att den buktade sig i kanterna, och det hade fyra ingredienser: mjöl, smör, honung, tålamod. ”Den sista är den viktigaste”, sa Aske, ”och den som tar slut först.”
Tove hade inget tålamod. Tove hade florsocker. Hon stod på en knapp för att nå upp till bordet och strödde innan något över huvud taget hade varit i ugnen. ”Man sockrar på slutet”, sa Mille. ”Jag sockrar nu”, sa Tove, ”då har jag inte glömt det.”
Stjärnorna stack de ut med en skjortknapp som hade fem uddar om man höll den rätt. Tolv stjärnor, sedan ugnen, som egentligen var en värmeljuskopp med lock, och sedan väntandet. Att vänta är för nissar som för barn: en tid då världen plötsligt har väldigt långa sekunder.
Molly kände lukten först. Hon kom genom hallen, stannade framför dörren och tittade på springan som doften kom ur. Katter tycker inte om kanel. Molly stannade ändå. Hon hade lärt sig att bakom den här dörren hände saker som man inte borde missa.
De första stjärnorna blev svarta. De andra blev bleka. De tredje, sa Aske när han bröt en och bet i den, de tredje var precis rätt, så som hans mormor hade bakat dem. Sedan sa han ingenting på länge, och Mille låtsades att hon inte såg att han torkade sig i ögonen.
Tolv stjärnor fick inte alla plats bakom dörren. Så de lade sex på mattan, i en rad, med en lapp: Till de stora. Det är de tredje. De andra åt vi själva.
På morgonen hittade Jonas och Lea stjärnorna. De var pyttesmå, mindre än en nagel, och smakade honung och en aning av stearinljus. Lea åt tre. Jonas åt två och sparade en, i en tändsticksask där den ligger än i dag. Den går inte att äta längre. Men man kan titta på den och veta att någon hade tålamod.
