Mille bodde bakom den lilla röda dörren i hallen, precis där golvlisten gör en knyck. Dörren hade en krans, ett fönster stort som en knapp och en matta där det stod HEJ. Mille var en nisseflicka, inte större än en kaffekopp, med en luva lika röd som ett lingon och två flätor som dunsade mot axlarna när hon sprang.
Den första natten i november vaknade hon av att hallen luktade annorlunda. Inte skor, inte soppa. Det luktade kallt och mjukt och lite grann metall. Mille kände igen lukten från sin mormors berättelser. ”När det luktar så”, hade mormor sagt, ”då kommer snön. Men ingen tror dig förrän den är här.”
Mille öppnade dörren på glänt. Hallen låg stilla i det blå ljuset från den tidiga timmen. På den runda mattan sov Molly, familjens randiga katt, hoprullad som en kanelbulle. Mille höll andan. Katter och nissar var grannar, men inte vänner. Inte än.
Hon smög förbi mattan fram till fönstret. Där ute, över taken, föll den första snön. Tjocka, långsamma flingor som tog god tid på sig, som om de visste hur viktiga de var. Mille tryckte näsan mot den kalla rutan. Hon ville berätta för någon. Men barnen sov där uppe, och nissar väcker inga barn. Det är den första regeln.
Så Mille gjorde det nissar gör när de vill visa något utan att säga ett ord. Hon hämtade en nypa mjöl i köket, doppade stövlarna i det och gav sig i väg. Från den röda dörren över golvbrädorna, med små, noggranna steg, ända fram till fönstret. Där stannade hon och tittade ut en gång till. Sedan gick hon tillbaka, steg för steg, och ställde en fingerborg full med varm choklad framför sin dörr. Till vem visste hon inte riktigt själv. Till morgonen kanske.
Molly öppnade ett öga. Mille stelnade till. Katten såg på den lilla gestalten, såg spåren, gäspade så stort att man kunde räkna alla hennes tänder och lade huvudet tillbaka på tassarna. Mille andades ut. Kanske, tänkte hon, är vi ändå lite grann vänner.
På morgonen kom Jonas först nerför trappan, sedan Lea. Jonas såg spåren. Lea såg chokladen. Båda tittade mot fönstret, och sedan ropade de det samtidigt genom hela huset: ”Det har snöat!”
Bakom den röda dörren hörde Mille ropen och log ner i kudden. Ingen hade behövt tro henne. Snön var helt enkelt där. Men spåren, tänkte hon, det var spåren som hade lett dem dit. Och det var nästan lika bra som att berätta.
