Den tjugotredje december packade Mille resväskan. Den var gjord av en tändsticksask, med en rem av ullgarn, och den var redan full innan hon hade börjat. För det man samlar på sig i december väger mer än det ser ut.
En teckning av Lea, vikt till frimärksstorlek. En kaka, nej, en halv kaka, Jonas hade behövt resten. Lappen med receptet. En smula mjöl som satt fast i filten och inte gick att få bort. En strumpa som Molly hade lagt framför hennes dörr på eftermiddagen, utan förklaring.
”Du tar med dig för mycket”, sa Tove, som inte skulle följa med. Tove stannade, för lillasystrar stannar där vintern är varm. ”Jag tar med mig allt”, sa Mille. ”Annars vet jag inte längre på Nordpolen var jag har varit.”
Farfar Aske satt på trappsteget och tittade på. Han var för gammal för resan och för stolt för att säga det, så i stället sa han att ugglan flög för fort och att han fick kalla öron av det. Mille lovade att flyga långsamt. Båda visste att man inte kan lova något på ugglors vägnar.
Sent på natten, när resväskan stod framför dörren och mattan var ihoprullad, kom Molly. Hon lade sig bredvid resväskan, så nära att pälsen rörde vid tändsticksasken, och stannade där. Mille satte sig bredvid. En stund sa ingen av dem något, vilket inte märks hos en katt men väldigt mycket hos en nisseflicka.
”Jag kommer tillbaka”, sa Mille till slut. ”När det blir mörkt. Du kommer att märka det, för då luktar det kanel bakom dörren igen.” Molly blinkade långsamt, vilket på kattspråk betyder ungefär samma sak.
Sedan skrev Mille det sista brevet. Hon skrev det tre gånger, för de två första blev för sorgliga, och ett avskedsbrev får inte vara sorgligt, annars är det inget avsked utan ett hål. Det tredje började med Hej, kära vänner och slutade med en mening som hon hade fått av Aske: Låt dörren hänga kvar. Då hittar jag tillbaka.
På morgonen den tjugofjärde var resväskan borta, lyktan släckt, brevet lutat mot dörren. Jonas läste det högt, Lea lyssnade, och när han var klar sa hon bara: ”Då låter vi den hänga kvar.” Det gjorde de. Dörren hänger där än. Och varje år när det blir mörkt luktar det lite grann kanel i hallen.
