På Nordpolen finns det en natt om året då posten aldrig tar slut. Det är natten efter Nikolausdagen den sjätte december, när stövlarna har tömts i alla hus och barnen förstår att julen verkligen kommer. Då skriver de. Alla. Samtidigt.
Birk, den äldsta postnisse som fanns, visste det. Han hade sytt säckar, täljt stämplar och stöpt ljus sedan september. Ändå stod han den här natten framför ett berg av brev som var högre än posthuset. Luna, hans uggla, satt på taket och såg bekymrad ut, så långt ugglor nu kan se bekymrade ut.
”Vi hinner inte”, sa Birk, något han aldrig hade sagt på hundra år. Luna svarade inte. Hon svarade aldrig. Men hon flög i väg, över bergen, och när hon kom tillbaka höll hon en nisseflicka i klorna som protesterade mycket högljutt: Mille.
”Du kan sortera”, sa Birk i stället för att hälsa. Mille, som aldrig hade flugit på en uggla och aldrig ville göra det igen, såg på berget. Sedan kavlade hon upp ärmarna. Sortera kunde hon. Hemma sorterade hon knappar, småsten och sin lillasysters humör.
De sorterade efter länder, sedan efter städer, sedan efter gator. Birk stämplade, Mille staplade, Luna bar säck efter säck ut i snön, där slädarna väntade. Vid midnatt hittade de ett brev utan adress. Bara en bild: ett rött hus, en gran, en katt. ”Det där känner jag igen”, sa Mille lågt.
Det var Leas brev. Lea kunde inte skriva än, så hon hade ritat, och det hon hade ritat var sitt hem, med en pytteliten röd dörr vid golvlisten. Mille stoppade brevet i jackfickan. En del post, tänkte hon, måste man besvara personligen.
När berget hade blivit en kulle och kullen en hög gick solen upp, vilket på Nordpolen i december betyder att det blev en aning mindre mörkt. Birk satte sig på en tom säck. ”Det var den längsta natten”, sa han. ”Och den bästa”, sa Mille, och förvånades över att hon menade det.
Luna flög hem henne, mjukare den här gången. Hemma sköt Mille in Leas bild under sin dörr och lade ett brev bredvid: Jag har fått din bild. Den kom fram. Allt kommer fram. På morgonen hittade Lea det, och fastän hon inte kunde läsa visste hon precis vad som stod i det.
