I slutet av Granvägen, där träden stod så tätt att snön föll i flingor i stället för i täcken, stod vinterhuset. Det var rött med vita kanter, hade en veranda med grönt räcke och ett runt fönster på gaveln som ingen bodde bakom på sommaren. På vintern bodde alla där.
Alla, det var Mille, hennes föräldrar, lillasyster Tove, farfar Aske med sin käpp och katten Molly, som inte hörde till familjen men ändå följde med varje vinter. De flyttade in den första decemberkvällen, när människornas hall blev för högljudd av alla julförberedelser och en nisse behövde lugn och ro.
Farfar Aske hängde kransen på dörren. Det hade varit hans uppgift så länge huset hade funnits. Han behövde tre försök och en pall, och varje år sa han: ”Spiken har vandrat högre upp.” Mamma bar kitteln uppför verandatrappan, pappa lyktan, och i fönster efter fönster tändes ett ljus, tills huset såg ut som en ugn som bakar berättelser.
Mille och Tove stannade ute. De byggde en snölykta, så som farfar hade visat dem: snöbollar i en ring, varv på varv, allt trängre uppåt, tills det blev en kupol. I mitten ställdes ett värmeljus som pappa tände, för nissebarn rör inga tändstickor. När lågan brann lyste hela kupolen inifrån, som om någon hade satt månen i snön.
”Varför gör vi det här varje år?” frågade Tove, som var fem och ville veta allt. Farfar Aske satte sig på trappsteget, vilket tog lång tid. ”För att det är mörkt”, sa han. ”Och för att ett ljus man har byggt själv är varmare än ett man köper.”
Tove funderade. ”Även om det är kallare?” ”Just då”, sa farfar.
I det ögonblicket hände något ovanför granarna som ingen av dem hade beställt. Himlen fick en grön kant, sedan en gardin som rörde sig som vatten. Molly skjöt rygg. Mille glömde att andas. Farfar Aske tog av sig luvan, vilket han annars aldrig gjorde.
”Norrsken”, sa han lågt. ”Det kommer bara när alla fönster lyser.” Om det stämde visste Mille inte. Men hon såg att varje fönster i vinterhuset lyste, och att snölyktan lyste, och att Toves ansikte lyste, och hon bestämde sig för att tro på det.
Senare, när alla var inne och kitteln visslade, skrev Mille ett kort brev till barnen i människornas hall. Hon beskrev huset, lyktan och himlen. Till sist skrev hon: ”Bygg en ni också. Ni behöver bara snö och ett ljus. Och någon som tänder det.” Sedan klistrade hon igen brevet och skickade med det till Birk, som ändå kom förbi.
