Det började med ett ljud. Om nätterna, när huset sov, knackade det bakom golvlisten i hallen. Inte högt. Så tyst som en nagel knackar mot trä. Lea hörde det först, för hennes rum låg närmast, och Jonas trodde henne inte, för han var äldre, och att vara äldre betydde för honom att inte tro på allt.
Nästa morgon låg det i hallen, precis där golvlisten gör en knyck, en remsa rödvitt pappersband mellan två tändstickor. Bredvid stod en skottkärra, inte större än en valnöt, full med småsten. En lapp satt fast i bandet: BYGGPLATS. SNUBBLA INTE, TACK.
Bakom väggen hade Mille bekymmer. Hennes dörr var gammal, karmen hade slagit sig under sommaren, och när hon drog igen dörren blev det en springa som hallvinden visslade genom. ”En dörr måste gå att stänga”, sa farfar Aske och knackade med käppen mot karmen, ”annars är den ett hål med handtag.”
Så de byggde. Mille ritade en plan på en bit tepåsepapper, Aske läste den med hopknipna ögon, och Tove, som var fem och ville hjälpa till, räckte fram spikar som egentligen var knappnålar. En bit varje natt: en bräda, två brädor, en ny karm av en glasspinne som Jonas hade tappat bort i höstas.
Molly, katten, tittade på. Hon låg på mattan med tassarna invikta under sig och låtsades att inget av det här intresserade henne. Men när en sten rullade ur skottkärran låg den alltid på sin plats igen på morgonen. Mille misstänkte att katter är ordentliga i smyg.
Barnen kom och tittade varje morgon. Bandet flyttade sig, skottkärran blev tommare, en gång låg en pytteliten hjälm av ett halvt ekollon bredvid. Jonas sa inte längre något om att han inte trodde på något. I stället lade han en kaka bredvid skottkärran. Som styrkning, sa han. Till vem det nu var.
Den sista natten före den första december var det dags. Mille målade dörren röd med bärsaft, Aske hängde upp kransen, Tove lade mattan till rätta, den där det stod HEJ. Sedan satte de sig på trappsteget och lyssnade på hur huset sov ovanför dem.
På morgonen var bandet borta. I dess ställe stod en liten röd dörr, som Lea såg genast och Jonas en halv sekund senare. Skottkärran stod bredvid, prydligt parkerad. Och på mattan låg ett brev som började så som alla goda saker börjar: Hej, kära vänner.
